Kela

I don't live the perfect life

Kategori: Känslor & mög

Precis som alla andra så har jag bra dagar och dåliga dagar i mitt liv. De senaste åren sen jag var ca. 12-13 år gammal har jag haft väldigt många dåliga dagar och väldigt dåligt med bra dagar. Av okänd anledning hade jag aldrig känt riktig lycka för första gången förrän jag var 13. Det varade inte länge, och dagarna av dystra tankar och självhat har varit fler än dagarna jag skuttade av glädjerus. Mycket fler. Jag har spenderat så mycket tid, så mycket energi och så mycket känslor på att avsky min kropp. Att se ner på mig själv, att dra i fettet på magen när jag ligger ner och tycka att jag är så jävla äcklig. Det finns så mycket på min kropp som jag alltid har varit onöjd med, som jag alltid har hatat och alltid försökt förändra på, men jag är en såndär människa som känner att händer ingenting precis NU, så kan det lika gärna kvitta. Det är därför träning inte fungerar på mig, för att jag tröttnar på att det inte syns tillräckligt fort. Jag har försökt hitta så mycket fel på mig som jag kan, och under en period i mitt liv kunde jag stå i underkläder framför spegeln och stirra på mig själv tills jag började gråta. Jag blev mobbad när jag gick i sjuan för hur jag såg ut och för hur jag betedde mig, och sen dess har jag mobbat mig själv. Även om jag bytte skola, flyttade ner till mamma och fick en drös med nya vänner som faktiskt tyckte om mig, så hade jag en mobbare kvar i mitt liv. Mig själv. Den enda mobbaren jag aldrig skulle kunna bli av med genom att fly till ett annat landskap eller byta skola. Jag har trakasserat mig själv och mobbat mig själv så grovt att jag nu har vita och rosa ärr på mina armar. Jag har aldrig litat på någon, jag tror alltid att folk vill mig illa hela tiden. Jag har gått runt och trott att hela världen har planerat tillsammans att de ska försöka få mig att känna mig så lycklig som jag kan, för att sedan krossa mig så jävla mycket att jag inte skulle tveka en sekund att skjuta mig i huvudet med en pistol. Jag har backat ifrån människor, aldrig knutit något riktigt band med dem pga detta, samtidigt som en annan del av mig har velat lita på människor, en annan del utav mig har velat knyta band med folk för att få den här trygghetskänslan. Samtidigt som jag har hatat mänskligheten så har jag konstant sökt tröst och trygghet hos den.
Idag har jag kommit till den punkten i mitt liv att jag bara inte orkar bry mig längre. Mitt högra ögonlock hänger ner över mitt öga pga för mycket fett, det mådde jag så jävla dåligt över. Men jag orkar inte bry mig längre. Min mage är fortfarande stor, den korvar sig när jag sitter ner, och även om det finns sätt att fixa det på, så bryr jag mig bara inte längre. Jag orkar inte fixa till det, och jag har accepterat det. Kanske i framtiden kommer jag "ta tag i mitt liv" och göra någonting åt felen på min kropp, men inte nu. Jag orkar inte. Jag har spenderat så jävla mycket tid på att hata mig själv att det inte finns någon kraft kvar i mig. Jag har fortfarande "demoner" i huvudet som säger åt mig saker, som säger att jag inte ska äta den där chokladen, eller dricka den cocan för det är så jävla mycket socker som kommer lägga sig runt "min redan feta mage". Men jag orkar inte bry mig, jag orkar inte lyssna och jag vill inte lyssna. Vill jag ha en jävla chokladkaka på 200 gram tänker jag fanimig äta en jävla chokladkaka på 200 gram. Jag tänker äta vad fan jag vill i lagom mängder. Jag kommer fortfarande ha demoner i huvudet som säger åt mig att sluta, som kommer ge mig bilden av hur fet jag är och hur många siffror vågen kommer visa när jag ställer mig på den. Men det är väldigt simpelt; ge fan i vågen. Jag är inte mindre värd för att jag är lite bredare än andra. Jag är inte bättre, jag är inte sämre, och jag tänker fan inte bli dömd utav samhället för min midjestorlek. Det är inte min midjestorlek som avgör om jag är trevlig eller inte. Det är inte min midjestorlek som avgör om jag är rolig att vara med eller inte. Det är jag. Människan jag är, som avgör. Inte storleken på mina förbannade jävla byxor. Och folk som bryr sig om det; ni kan dra åt skogen där ni kan mäta varandras byxstorlekar istället. Ingen vill ha med er att göra.
Jag är inte glad över hur jag ser ut. Jag är inte lycklig eller älskar mitt utseende. Jag har bara tappat orken att hata den. Jag orkar inte bry mig längre.
 

KOMMENTARER:

  • Fanny säger:
    2015-01-14 | 21:51:28
    Bloggadress: http://rooompa.blogg.se

    Åh, jag blir så ledsen. Jag har själv varit där, och jag vet hur jävla svårt det är att ta sig därifrån, och jag VET att hur många gånger personer än säger "du är fin som du är" så hjälper det knappt. Men jag tänker försöka ändå.

    Du är så jävla fin. Du verkar vara en sådan himla ödmjuk och god person, och jag blir så förtvivlad över att du inte tycker om dig själv. HUR kan du inte se hur fantastisk du är liksom?!?!?! Du är så himla bra, du skriver med väldig skicklighet, du är fucking APsnygg (liksom herrejävlar, DAMN). Jag vill att du skaffar dig lite jävlar anama, kan du försöka med det? Försök att bli förbannad istället för ledsen, för det är oftast lättare att må bättre då. Om du känner att du börjar tänka en dålig tanke, BLI ARG, slå bort den, att den jäveln har mage att förstöra ditt liv på det här sättet, FY FAN.

    Som sagt så vet jag att det inte är enkelt, och att den här kommentaren inte magiskt kommer få dig att må bra, men kan du lova mig en sak? Lova att aldrig ge upp. Lovar du? Du förtjänar inte att må så här, du förtjänar att älska dig själv.

    KRAM! <3

    Svar: Åh jag vet inte ens vad jag ska säga, men jag kan lova dig att jag aldrig kommer ge upp. KRAM <3
    Mickaela Calvert

  • Jompah säger:
    2015-01-15 | 15:14:43

    Du är så jävla VIKTIG så du anar inte. Du är dessutom sjukt jävla fin både fysiskt och inombords, även om det är lätt att haka upp sig på det man anser vara dåligt är det inte värt det i slutändan... Been there, done that liksom. Även idag är jag sjukt insecure på mig själv men jag låter inte det styra över mitt liv. Jag är SÅ glad att du hittat någon som på riktigt älskar dig för den du är och VISAR det för dig, för du både behöver och förtjänar sådana personer i ditt liv. Säger inte detta till dig tillräckligt ofta, men du ska veta att du har en plats i mitt hjärta och det har du haft ända sedan jag träffade den blyga lilla värmlänningen som plötsligt befann sig i lilla Skåne.

    Remember, YOU EFFING MATTER!

    Svar: Jag älskar dig, du är bäst. <3
    Mickaela Calvert

Kommentera inlägget här: